Den Internationalistiska Kommunistiska Gruppen (I.K.G.) baserar sina grundsatser på arbetarrörelsens historiska erfarenheter:

• Den historiska båge som går från urkommunismen till den fullständiga kommunismen utgör hela den cykel vilken den revolutionära marxismen ser som skapande av den process vilken skapar de materiella förutsättningarna för skapandet för mänsklighetens världsgemenskap. Detta samhälle kommer inte att vara historiens slut, utan startpunkten för mänsklighetens medvetna historia genom avskaffandet av klasserna, privat egendom, arbete, staten, utsugning, familjen...

• Kapitalismen skiljer sig från alla tidigare produktionsförhållanden genom sin universella natur och genom sin förenkling (härdande) av klassmotsättningarna. Kapitalismen skapar samtidigt förutsättningarna för kommunismen och kraften som kommer att genomföra den: proletariatet, den mänskliga historiens enda utsugna och revolutionära klass.

• Kapitalets gräns är kapitalet själv! Dess utveckling medför nödvändigtvis utvecklingen av dess motsättningar (proletariat/ bourgeoisie, värdeskapande/ värdeavveckling, produktivkrafter/ produktionsförhållanden,...) och den fastställer, sammanställer och utvecklar den samhälleliga kraft vars historiska uppgift är att förstöra det kapitalistiska systemet: proletariatet organiserat och sammanställt som det kommunistiska partiet.

• Proletariatet är av historien tvingat att och fastställt att organisera sig som en medvetet kämpande klass för genomförandet av det kommunistiska programmet. Detta är dess tendens att förverkliga sig som en medveten kraft, det kommunistiska världspartiet, vilken centraliserar de mest beslutsamma och mest radikala fraktionerna av proletariatet.

• Demokrati kan inte förenklas till en enkel form (parlamentär, fascistisk, socialistisk,...) av kapitalistisk dominans. Demokratin - en atomiserande kraft - visar sig mer och mer som den kapitalistiska diktaturens verkliga substans. Dess utveckling är direkt knutet till varuproduktionens utveckling; därför innebär kommunismens seger krossandet av demokratin (även "arbetardemokratin") som livsform för kapitalet.

• De så kallade socialistiska länderna och blocken (Ryssland, Kina, Kuba,...) är kapitalistiska stater där den dominerande ideologin bara lägger till lite "marxistiska" fraser för att dölja dess borgerliga natur.

• För att försvara sig mot revolutionära angrepp har borgarklassen alltid utvecklat socialdemokratiska och andra vänsterfraktioner för att tjäna som skyddsvärn åt den borgerliga staten. De strömningar som (på ett kritiskt sätt eller inte) försvarar någon av dagens existerande stater (trotskism, maoism, tredje världen-rörelser, anarkism,...) är bara radikaliserade delar av borgerlig socialism. Proletariatet anser dessa vara pseudo-arbetarpartier och borgarklassens radikala fraktioners anfallsstyrkor.

• Den kommunistiska rörelsen utmärker sig genom sitt permanenta motstånd mot den borgerliga staten, mot alla borgerliga partier (alla, oavsett om de är legal eller illegala, vänster eller höger). Gentemot parlamentarismen och valen reser den den kommunistiska abstentionismen.

• Under kampen ställer sig arbetarassociationismen gentemot alla den kapitalistiska statens organ. Proletariatet organiserar sig utanför och emot parlament, fackföreningar, arméer,... Strukturer som upprätthåller social fred kan inte reformeras, de måste förstöras!

• Den proletära kampens mål är spridandet av upproret över hela planeten, den proletära världsdiktaturen utformat genom partiet, är den sociala revolutionen som ställer sig med de mänskliga behovens despotism gentemot kapitalet och alla dess existensbetingelser.

• Kommunismen, som rörelse motsätter sig och utesluter från hela början landet, nationen, den nationella kampen, såväl som klassamarbete. Mot imperialism och krig (=social fred) ställer den revolutionär defaitism (=socialt krig).

• Den kommunistiska riktningen, en historisk (och icke omedelbar) produkt av proletariatet, har inga intressen särskilda från resten av klassen.

Därför arbetar den idag för:

• utvecklingen, försvaret och propagerandet av det revolutionära programmet;

• centraliseringen av alla miltanter, sympatisörer, kontakter,... som tenderar att organisera sig själva på det kommunistiska programmets grunder;

• organiseringen av arbetarkärnor på revolutionär grund;

• organiseringen av kampen i proletariatets intressen, alltid försvarande proletariatets historiska och globala intressen, dess internationalistiska natur, dess kompromissfria motstånd till alla (även de mest radikala) kapitalistiska reformerna.